EN ANNAN SIDA AV MIKAEL WIEHE
Intervju med Mikael Wiehe den 14 april 2010.
Flera människor jag träffat har sagt att de inte delar Mikael Wiehes
politiska åsikter, men att hans sånger om att vara människa och
om att leva tillhör deras favoriter. Sånger som ger dom tröst och
mod att leva. En företagsledare jag intervjuade berättade att han
varje dag till jobbet lyssnade på Wiehes låt "Nu blir det bättre".
Att den hjälpte honom att orka leva vidare efter att hans liv
gått sönder. Att sången fick honom att läka.
Företagsledaren röstade på Moderaterna.
Min vän ska dö. Vi håller varandras händer. Mikael Wiehe sjunger
"Du finns kvar som skymten av ett leende. Du finns kvar..."
Min vän viskar: "Spela den här sången på min begravning."
Och sen gråter vi sorgen och trösten. Min vän är död nu.
Mikael Wiehe ska spela i Falkenberg i kväll och äter en sen lunch.
Vi pratar om hur det är att leva och jag berättar om min älskade vän.
Om trösten vi fick och hur mycket hans sång betyder för mig idag.
Att den är en vän att hålla i handen. Mikael tittar mig varmt
i ögonen och säger vackert ödmjukt att han känner
tacksamhet att hans sång varit mig till hjälp.
Jag pratar ofta om musik och låttexter som betyder något
för människor jag träffar. De som rör deras innersta inre.
Som ger lycka, tröst och mod. Många nämner då just sånger
av Mikael Wiehe. Flickan och kråkan, Vad bryr sig kärleken,
Den jag kunde va, Mitt hjärtats fågel, Ska nya röster sjunga,
Var inte rädd mitt barn, En sång till modet...
En del av dem har sedan sagt att de inte alls delar
Mikael Wiehes politiska åsikter. Men hans sånger
om hur det är att leva. Om det inuti.
- Jag är så förknippad med det politiska, men det är ju
bara en del av sanningen. Jag har också skrivit mycket om min
egen personliga lycka och sorg. Jag delar mycket hur jag har det,
hur jag mår. Jag har lätt att prata om mitt inre. När min fru
lämnade mig drabbade det mig hårt. Jag blev ledsen. För att
bearbeta allt gjorde jag skivan "Sånger från en inställd skillsmässa" .
Den är helt ocensurerad, säger Mikael.
På sin hemsida berättar Mikael om sången "Den jag kunde va",
som han skrev till sin vän Björn Afzelius.
- 1997 i september kom Björn ner till Malmö från Göteborg
och berättade att han hade fått lungcancer. När han hade
åkt tillbaka skrev jag "Den, jag kunde va".
Jag spelade den för honom nästa gång vi sågs.
Han bad mig spela den på hans begravning.
Det gjorde jag."
Några textrader ur sången:
"Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra".
Mikael poängterar att han inte ser sig som en budbärare
för andra människors känslor. Han tänker inte så.
Utan att det han skriver om är något han själv tycker
är viktigt. Något som han behöver få sagt för sin egen skull,
"att få det ur kroppen", som han uttrycker det.
Och att det sen i bästa fall även kan komma någon
annan till godo är en underbar bonus. Mikael berättar att han
för många förfrågningar att spela på bröllop, begravningar och
andra tillfällen i människors liv när livet är nära sin innersta själ.
Det gör honom stolt och glad.
Det är större än ord.
Jag vet inte varför andra blir berörda av mina texter,
men jag tror att alla uttryck blir bättre om man vet vad
man snackar om,annars blir det falskt och tillgjort, säger han.
Varför lyssnar människor på musik,
läser böcker, poesi och ser film...? Avkoppling?
Men är det så att konsten även talar om sådant som kan
vara för svårt eller för sårigt för oss själva att prata om?
Att konsten blir som en tröst? En röst åt den egna rösten?
En fred. Ett hopp. Så är det för mig personligen.
I vissa skeenden av mitt liv har konsten räddat mitt liv.
Att en annan människa har uttryckt något ur sitt innersta som
är precis så som själv jag känner. Kanske levde till och med denna
människa för flera hundra år sen, men ändå finns banden och
likheterna. Är vi människor kanske närmare än vad vi vågar tro?
Mikael och jag pratar om poeten Gunnar Ekelöfs ord
"Det som är botten i dig, är botten i andra".
- Jag tror det stämmer i många av våra behov,
men vi är också så olika varandra.
Exempelvis vad vi hör i en sång. Hur vi tolkar den.
Någon berättade att min låt "Titanic " handlade om hans
svärföräldrar, men det gör den ju inte för mig. Men det är ju
fantastiskt att jag och han kan tolka så olika och ändå att
sången betyder så mycket för oss båda två, säger Mikael.
Han berättar sen att han lyssnar på musik och läser böcker
som betytt mycket för andra, men själv förstår han ingenting.
Eller att han inte alls tycker om Picassos konst och att det
är ju "kanon" att vi är så olika. Tänk om vi var samma i allt.
- Sen tror jag att det är viktigt med balans. Det finns
fullt med bra låtar utan bra texter. Muskler behöver
få dra ihop sig, men också få koppla av. Allt kan
inte vara på allvar. Vi behöver alla sidor för att må bra.
Fundera över livet och tillståndet i världen, men också
att få koppla av, njuta, vara i det vackra och göra det
vi tycker om, exempelvis att spela golf, säger Mikael.
Han berättar att den mycket populära låten "En sång till
modet", var ett beställningsjobb från honom själv.
- Jag hade skrivit så mycket om död och
elände, om sjunkande skepp och döda kråkor.
Det behövdes en positiv sång, säger Mikael.
Efter lunchen tar vi en kopp kaffe och Mikael frågar
närvarande och äkta hur jag mår. Eftersom han läst mina
böcker vet han att mitt liv tidigare varit mycket mörker, demoner,
depressioner och ett nästan dödande inombordskrig.
Ett krig där jag vänt allt in i mig själv och skadat
mig själv för att döva såren och ångesten.
Mikael och jag pratar nära.
- Jag bearbetar hela tiden. Det jag ser och känner blir
oftast till ord. Ibland blir orden till sångtexter. Ibland inte.
När min bästa vän tog livet av sig, skrev jag. Vad kunde
jag göra? Jag var tvungen att skriva. Göra något.
Det är ett sätt att rädda sig själv när något drabbar en.
Få ut det man bär, säger Mikael.
Vi pratar om att falla när livet blir mörkt och om
hur man orkar leva i vår värld som är så full av hat,
våld, förtryck och förstöring av människor, natur och klimat.
Jag själv har tidigare gått sönder och ramlat in i tomhet,
förlamning och känslan av meningslöshet att orka
leva kvar när världen ser ut som den gör.
- Jag är inte depressivt lagd. Det är klart jag blir ledsen,
men sen styra jag över det jag känner till action, till handling.
Vi är olika hur vi hanterar livet. Jag skolades också in i en
musikrörelsen som trodde på att det gick att förändra.
Att det var möjligt. Att man kunde ringa till någon och säga:
Jag har en idé, säger Mikael.
Han har flera gånger samlat de största svenska artisterna för att
bland annat spela mot apartheid i Sydafrika och för att stå upp mot
rasismen, nynazismen och främlingsfientligheten i Sverige.
Vi har pratat en lång stund och Mikael säger fint att
han behöver vila en stund innan föreställningen.
Några timmar senare, klockan 19.00 går Mikael
upp på scenen i Falkenbergs Folkets hus.
- Välkommen till en kväll om kärlek,
hopp och medmänsklighet.
Tystnad.
Men också en kväll om politik, vrede och ilska.
För nu är det valår och vi ska ta tillbaka makten,
säger Mikael Wiehe och ler.
Text och Foto: Jan Nordström 2010.